Anna Tänker

Jag är så avundsjuk på de som har ett jobb de verkligen trivs på. Tänk, man spenderar vanligtvis åtta timmar om dagen där. Det är så viktigt att man trivs! Vissa har så roliga jobb så att de själv väljer att jobba mer. Vissa jobbar inte heltid, men klara sig ekonomiskt ändå. Vissa konsultar eller har eget företag och disponerar själv sin egen tid.

När jag sitter på mitt jobb, för det är verkligen vad jag gör - sitter, sitter, sitter framför datorn hela dagarna, då längtar jag bara hem. Jag kan oxå drömma om att jag gör något som spelar roll, något viktigt liksom. Jobba som barnskötare/pedagog, socionom på ett LVU hem, polis, brandman, läkare, det är något som känns viktigt. Sitta här å svara i telefon, skicka böcker å hjälpa kunder, det känns verkligen som att det kvittar. Inget att vara stolt över precis, vad skulle du välja "Åhhhh vet du vad, jag skickade en bok till en kund idag" eller "jag räddade en kvinna ur ett brinnande hus idag"?.

Tänk att få spendera mer tid med min familj, med mina barn. Tänk att kunna lämna barnen i skolan/på dagis varje morgon vid kl. 9.00 hämta vid 13.00-14.00.Äta frukost tillsammans varje dag och slippa stressa hem från jobbet för att hinna laga middag, efter det läxläsning, dusch/bad och mys i soffan i en halvtimme innan barnen ska sova. Bara för att efter det tvätta, städa, hänga upp tvätten för att sedan gå och sova så man har en chans att orka upp klockan 05.30 och vakna upp till en ny stressig vardag.

Jag vet, jag klagar mycket. I andra länder, det finns dom som....osv. osv. Jag håller helt med, men man är i sin egen situtaion och när allt kommer omkring så är det vad man utgår från. Jag blir så rädd när jag tänker på allt jag inte hinner me. Tänk om man åtminstonde kunde gå ner i tid, men då skulle det krävas en rejäl löneförhöjning för min del.

Appropå lön och pengar. Jag var hos en kompis häromdagen och vi pratade om hur mycket pengar man gör av med på mat/livsmedel varje månad. Hon och hennes sambo hade räknat på detta (de har ett barn) och de gör av med ca. 13.000kr i månaden på mat. Då hade de inte räknat in hämtmat och lunch. Innan de berättade så frågade de mig hur mycket jag tror att min familj gör av med...- Hmmm, 5000 kronor i månaden svarade jag utan att tänka. (Tror nog att jag var tillbaka för 10 år sedan då jag bodde i lägenhet med en tjejkompis å vi satte in totalt 3000kr i månaden på vårt gemensamma ICA kort). Gick sedan självklart hem och räknade, ena månaden var det 8000kr och andra månaden var det 9000kr. Inte lika mycket, men tycker ändå att det e sjukt mycket pengar för mat. Inte konstigt att man sitter med Nutrilette på jobbet numera! (Altså inte för att det e billigt, utanför att man behöver minska i omkrets pga. alla mat man har tryckt i sig).

Åhhh, har så dålig koll på vår ekonomi. Var varje månad den 25:e känns det som att jag är världens rikaste, men usch, det e som å få en rak höger om man köper nåt i början på månaden...."haha där fick du, nu när du har köpt nåt för över 1000kr å betalat alla räkningar så måste du snåla hela resten av månaden!" Sen blir det ju alltid så att när jag ska handla kläder till mig själv kommer jag bara hem med grejor till ungarna. Det är ju självklart mitt eget val, dels så vill man unna barnen saker, sedan är det så mysigt när dom blir glada och eftersom att jag är mer kräsen med kläder till mig själv så är det lättare att hitta till ungarna.

Nu funkar våra telefoner här på jobbet igen (telefonsystemen har legat nere), så nu ska jag jobba sista timmen.

Hej så länge!

I fredags hade jag lovat mina grannar å följa me till lokalpuben där jag bor. I vanliga fall hatar jag sådana ställen, men jag tänkte att jag kan väl följa me i alla fall. Jag menar - det är nära hem och är man några stycken så kan det bli rätt trevligt ändå.

Min man befallde mig att stoppa ner pepparsprayen i väskan innan jag gick. Själv tyckte jag att han va superlarvig, men han sa: - Vem vet, det kanske kan rädda dit liv...

Haha...Väl framme vid ingången står det en biffig vakt som tittar misstänksamt på oss, söker ögonkontakt å frågar hur läget e. Herregud känner jag redan då. Vi går in och får veta att nån R`nb artist från USA är där just i kväll å att inträdet därför är 150kr i stället för 50kr. Jag och granntjejerna tittar på varandra å tvekar....Såååå kul kan det omöjligt va där inne och "artisten" har jag aldrig hört talas om!

Jaha, jag blir övertalad och vi går in, beställer öl och sätter oss vid ett bort. Två tjejer, bekanta med ena grannen ansluter sig. Nu är klockan 22.30...Musiken är jättehög och man får halvskrika för att kunna höra varandra. Klientelet på puben är bl.a småtjejor, sminkade å uppklädda från topp till tå. De flesta ser ut som kopior av "Blondinbella". Några nyktra killar/män verkar det finnas, men när klockan börjar bli 23.30 så har jag svårt att se någon av dessa som inte vinglar omkring, rödögda och med en öl i handen.

De två tjejerna som är bekanta med min granne börjar få massa ragg å dom liksom böjer sig närmre och närmre sluddrar och stirrar in i ögonen! Shit, va gör jag här!!!??? En kille e helt obehaglig, fruktansvärt packad, man hör knappt vad han säger. Han håller på å småpetar på en av tjejerna å hon ser ut att tycka att det e rätt jobbigt, men ändå låter hon honom hållas. Kanske är hon från början lite smickrad, men han ger sig ju liksom aldrig!

Jag går fram till baren och ska beställa en öl. Efter en liten stund vänder sig mannen som står bredvid mig. Han liksom hänger över baren, sluddrar å säger till mig: - Faan, låt mig gissa, du e en tvåbarnsmamma? Hrmmsmm, vänta jag vet hur gammal du e....43!

Ehhh, jag vänder på klacken å går, allvarligt talat, jag vill bara gå hem! Nog för att den här människan knappt själv vet va han heter, men jag är ju snart 30, har visserligen två barn och även om jag skulle vara självkritisk så skulle jag absolut inte kunna se mig själv i spegeln och tro att jag var 43år gammal. Puhhh, irriterad går jag å sätter mig igen. Beklagar mig för tjejerna å dricker lite mer öl.

Näääe, nu ska vi dansa. Vi går ner en våning å dansar ett par låtar, sen känns det uttjatat! Samma takt samma musik, bara massa r´nb å jag som verkligen inte är ett fan av den sortens musik i vanliga fall! Dansgolvet är dessutom fullt med tjejor som jag tycker ser ut som 15år allihopa.

Dags för toaletten. Två tjejer står redan i kön, börjar dunka på toadörren. - Vafaaan, nu får ni komma ut!

- E det tre tjejer där inne, frågar jag.

- Näe tre tjejer å en killle....svarar den ena tjejen.

Efter nån minut öppnas dörren å dom kommer ut, tre Blondinbellor å en kille med vaxigt hår kommer fnissandes ut.

När klockan är två så stängde stället till slut och tog vi oss ut. Utanför var det en pikebuss å massa poliser. Vet inte vad som höll på att hända eller hade hänt, men jag var bara glad när vi äntligen satte oss i taxin hem!

Sista och första gången jag går på en lokalpub i en Stockholmsförort!

Tack å hej från en patetisk, 43-årig tvåbarnsmamma.

Jaha, första inlägget. Jag skapade den här bloggen för att skriva av mig, just nu är jag inne i en väldig skrivarperiod. Jag blir ofta det när jag känner mig lite nere och nu e ju denna blogg väldigt anonym, så detta blir som en liten dagbok och kanske även lite terapi för min del.

Just nu känner jag mig väldigt bunden. Jag trivs inte på mitt jobb som jag har varit på i snart 10 år, men jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på istället. Tyvärr sträcker sig den enda utblidningen jag har inte längre än till gymnasienivå och de tjänster jag har efarenhet av är receptionist/telefonist, kundsupport och säljkoordinator. Det sätter ju liksom vissa begränsningar när man ska söka jobb. Dessutom så är nog en av mina svagaste sidor att skriva ett cv, för att inte tala om det personliga brevet.

Jag har blivit kallad till intervju på två olika företag. Det första företaget fick jag även komma på andra intervju till, så självklart hade jag en del förhoppningar. Ändå så har jag inte hört ett knyst i från den arbetsgivaren sedan sista intevjuven. Kanske var lika bra det trots allt för jag kan ju inte säga att det var mitt drömjobb, mer ett av mina desperata försök att byta miljö.

Andra intervjuven var jag på idag. Det är i alla fall ett bra företag och jag hoppas och tror att det är en roligare arbetsgivare. På intevjuven kändes det överlag som att det gick bra, men dom ska ju träffa fler personer så jag hoppas inte på för mycket.

Om jag fick välja vad jag ville jobba med skulle det garanterat bli att starta eget. Antingen att skriva, jag älskar att skriva!!! Har oxå ett strort intresse för barnkläder, roliga barngrejor och inredning, det e så kul, men dessvärre så har jag inte riktigt de ekonomiska föresättningarna för att få till det riktigt hemma.

Om jag ska vara lite mer realistisk så skulle jag gärna vilja plugga, antingen till mäklarassistent eller lärare, men för att kunna göra detta så behöver man peeengar!

Så kort sagt, vår ekonomi gör att det finns begränsingar och leder i sin tur att jag känner mig väldigt bunden. Vi har två barn och det är faktiskt så att de kommer ju alltid i första hand. Dom är verkligen vikigast i mitt liv och så länge dom har det bra så kan jag stå ut med mitt tråkiga jobb.

Det jag har ångest för är att jag ska sitta där jag sitter nu, samma arbetsgivare, samma tjänst, samma lön och så har jag plötsligt fyllt 40 år och har tillbringat halva livet på samma trista ställe. Buuuh, det vill jag inte!!!

Jaha, nu har jag fått skriva av mig och jag tror att det känns lite bättre i alla fall.

Kram på er! (inte för att det är någon som kommer hitta eller läsa denna blogg...haha)